Familjen Pepparson

20131025-095620.jpgHemma hos min farmor och farfar har det alltid funnits en liten saltströare i form av en liten gumma. Jag minns den sedan jag var barn och den är starkt förknippad med alla minnen av dem.

Det har senare visat sig att den lilla saltgumman faktiskt är min fars och den står numer i hans kök. Den är så söt och jag blir glad varje gång jag ser den där på hyllan. För ett tag sedan ramlade jag av en slump över en bild på gumman och insåg då att hon är inte alls en liten gumma utan en liten flicka. Hon är nämligen dottern i familjen Pepparson av Anita Nylund, som kanske är mest känd för sina burkar i serien Vår lilla stad för Jie Gantofta. Även familjen Pepparson är tillverkad av Jie Gantofta och hon har också gjort de fina serierna Janssons frestelse, Torga och Cookie för dem. Merparten av hennes verksamhet vid Jie skedde mellan åren 1956-64.

Hur som helst. Förutom den lilla flickan så finns det alltså både mamma och pappa. Ni kan ju tro att jag blev rätt taggad att få tag på hela familjen. Serien kommer ofta ut – hela eller som enskilda familjemedlemmar – på Tradera och jag har haft åtskilliga på bevakning. De går dock för aningens mer än jag har lust att ge. Men jag har haft tur – eftersom jag köper sådant som är vackert, just för att det är vackert och inte för att det har ett möjligt värde så bryr jag mig föga om nagg eller mindre missfärgning och dylikt. Och av den anledningen kunde jag ropa hem mamma, pappa, dotter till en mycket rimlig peng nyligen.
20131025-095707.jpg
I helgen flyttar hela familjen hem till den ursprungliga familjemedlemmen i min fars kök. Gumman som blev en flicka ska få en ny hem och en ny familj (och en tvillingsyster) och jag tänker blir väldigt glad varje gång jag ser dem.

Det finns även många kopior av familjen och då ofta med kryddnamn på hatten. De är då just kopior och inte tillverkade av Jie även om det gärna påstås motsatsen i annonser. Anita Nylunds original är väl märkta i botten och om du ska köpa via nätet så be alltid om tydliga bilder av stämplarna.

Annonser

On the road again…

20131024-190830.jpgSnart där igen. Sista gången för i år, eller? Det har i alla fall blivit dags för de sista (och tråkigaste) förberedelserna inför vintern. Tappa ur vatten ur systemet. Täcka utemöbler. Ta ner vimpeln. Och tömma dasstunnan *suckar avgrundsdjupt*.

Senast blev det en jäkla massa lövkratta också. Den stora eken fäller löv i tusentals. Och då såg den ändå fortfarande ut som på bilden ovan. Något glesare mellan löven på träden nu misstänker jag *suckar igen, men inte fullt så djupt som över dasstunnan*.

Eken

20131013-113851.jpgEk, (Quercus robur, även skogsek, sommarek och stjälkek), är ett kraftigt lövträd som kan bli åtminstone tusen år gammalt. I Sverige förekommer också bergek (Quercus petraea). Eken tillhör familjen bokväxter.

Biologi
Eksläktet kännetecknas av fröet, ollonet, som är nötartat utan vita men med en läderartad fruktvägg, med basen nedsänkt i en fruktskål (cupola) vilken bildats ur det urholkade blomfästet och täckts med små fjäll.

Eken räknas som Skandinaviens största träd, med stam upp till 30 meters höjd och med en omkrets på runt 3 meter. Enstaka träd kan ha betydligt tjockare stammar, över 10 meter.

Eken växer i allmänhet långsamt och bär inte frukt förrän vid c:a 40–50 års ålder. Vid speciellt gynnsamma förhållanden, med näringsrik jord och god tillgång på sol, kan dock eken växa relativt snabbt även i Sverige och nå en höjd på 20 meter med en stamomkrets på 1 meter redan efter 50 år. Trädet är normalt avverkningsmoget efter c:a 150 år, men kan växa ytterligare i flera hundra år. När trädet börjar närma sig en viss höjd fortsätter det att växa på bredden på stam och grenverk. Vid mycket hög ålder börjar trädet att murkna inifrån och bli ihåligt, till gagn för många smådjur och insekter. Den murkna veden, s.k. mulm, kan uppgå till flera hundra liter på riktigt stora träd. Mer än 500 arter av insekter är direkt beroende av den murkna veden i gamla ekar. Ihåligheten ger den olägenheten att det blir omöjligt att exakt åldersbestämma riktigt gamla träd med den enkla metoden att räkna årsringar.

20131013-113843.jpg

20131013-113835.jpgStjälkekens löv faller om hösten, till skillnad från vinterekens. [Jo tack, det har vi märkt]

Utbredning i Europa
Eken växer i nästan hela Europa och kom in till Sverige för över 9 000 år sen.
I Sverige växer ek upp till biologiska norrlandsgränsen och på enstaka platser som planterad norr därom. Många av de anlagda ekskogarna i Sverige är av mellaneuropeisk proveniens[1]. Sveriges nordligaste naturliga ekbestånd finns vid Testeboåns nedre lopp i Gästrikland[2]. Det vitt spridda missförståndet att Dalälven skulle utgöra en nordlig gräns är direkt felaktigt; tvärtom skär Dalälven ekens nordgräns i rät vinkel vilket gör att ek växer ytterst sparsamt i stora områden söder om älven.

Ek i kultur och historia
Eken är kanske ett av de mest karaktärsfulla träden och det som mest tillbetts som heligt under religiösa former i Europa. Namnet på de keltiska läromästarna, druiderna, kommer från det grekiska ordet för ek, Dryas, eftersom det påstods att keltiska druider alltid hade med sig ekblad vid offer och dylikt.

Även inom den germanska språksfären måste eken spelat en stor roll, eftersom de flesta germanska språk delar ord för trädet och även ord som ligger nära; sålunda är exempelvis det svenska ekollon ursprungligen detsamma som det engelska acorn (som alltså inte har något att göra med corn).

20131013-113747.jpgUnder flera hundra år tillhörde alla ekar i Sverige kronan som skogsregale [även på Lövåsen?], eftersom virket användes till skeppsbyggnad, mest till krigsfartyg för den svenska flottan. Även Gustav Vasa beordrade plantering av ekar för framtida behov för skeppsbyggnad. Det var belagt med stränga straff för gemene man att hugga ner eller skada ekar. Även plantor hade samma skydd. Det åtgick cirka 2 000 ekar för att bygga ett större skepp, och tillräcklig tillgång och närhet till skeppsvarven blev tidigt ett uppmärksammat problem. Enligt kungligt plakat den fjärde augusti 1608 var straffet vid olovlig avverkning första gången 40 daler, andra gången 80 daler och vid tredje gången förlust av livet[3]. Detta är ett av skälen till att så många ekar som är flera hundra år har fått stå orörda i Sverige. Så sent som 1832 påbörjades en plantage av ekar på Visingsö, med samma ändamål att säkra virkestillgången till framtida krigsfartyg. På Visingsö planterades inom tio år totalt c:a 300 000 ekar, varav en stor del av beståndet finns kvar än idag. Efterfrågan på de stora mängder virke för skeppsbyggnad upphörde nämligen efter hand när skeppsvarven började använda järn och senare stål till fartygen fram mot slutet av 1800-talet. Ekplantagen, som idag upptar en areal på cirka 360 ha, förvaltas av Statens fastighetsverk.

20131013-113800.jpgEklöv har stundom använts som hedersmärke, med hänvisning till ekens ovan nämnda bakgrund som ”heligt träd” [jag gissar att de som hedrades med detta märke inte brukade behöva kratta upp eländet…]. Till exempel är det vanligt att generalpersoner inom olika försvarsmakter utsmyckas med eklöv. Svenska generaler, oavsett generalsgrad, bär fyra eklöv på fältjackans högra kragspegel.

20131013-113815.jpgTack för även detta, Wikipedia. Känn din fiende, som sagt. Synd att eländet är så förbannat ståtligt och vackert. Men Lövåsen lever onekligen upp till sitt namn så här års. Och det ger ju bra motion.

Mullvaden

20131009-193846.jpgMullvad (Talpa europaea) är ett litet däggdjur som tillhör familjen mullvadsdjur. Den lever största delen ensam i underjordiska gångar som den gräver ut i lös fuktig jord.

Mullvaden är ett litet djur som mäter 11 till 16 cm och väger 72 till 128 gram. Den har spetsig nos och en cylindrisk kropp som är täckt av tät skimrande mörk päls. Djuret är svartblåaktigt eller svartgråaktigt, undantagsvis kan den vara vit eller gulaktig på grund av genetiska orsaker. Svansen är cirka 2,5 cm lång.

Ögonen är mycket små och örat saknar ytteröra. Nosen slutar med ett långsmalt tryne som bärs upp av ett speciellt ben. Nosen är ett känsligt känselorgan som inte används i grävandet. Framfötterna är väl anpassade för grävning, med fem tår som är försedda med kraftiga klor och förenade med ett membran som når nästan ända fram till klorna. Tårna är också förstärkta med ett specialben. Bakbenen har en utväxt som också gör att det går lättare att gräva.

Deras syn är dålig och de kan inte urskilja rörelser, vilket gör den mycket sårbar ovan jord. Den hör bra. Den har mycket kraftiga tänder och kan dra ut en mask ur jorden även om denna har flera centimeters fäste. Det taktila sinnet är mycket välutvecklat, med särskilda känselhår på nosen, framfötterna och bakfötterna. Den har också ett särskilt känselorgan längst ut i nosen.

Tack för det Wikipedia!

Känn din fiende, sägs det. Före Lövåsen hade jag aldrig sett en mullvad. Det har jag nu, den är verkligen mycket liten. Den jag såg var förvisso död, men sannerligen liten.

Lämningarna efter mullvaden är desto större, törs jag påstå. I trädgården vindlar sig mullvadsgångar fram som gröna långa upphöjningar, som om gräsmattan drabbats av åderbråck.

Och högarna! När jag tittade förbi i helgen var där fler än någonsin. Eländiga lilla djur. Att de är söta och ser relativt värnlösa ut spelar ingen roll. Nu är det krig. I helgen åker mullvadsfällorna fram. Jaktsäsongen har börjat! Fortsättning följer… 20131009-193857.jpg20131009-193907.jpg20131009-193915.jpgOch det här är en stor fot! Storleken på högen?! Måste vara en flitig liten grävare vi har.

Vad tål porslinet egentligen?

Du har kanske noterat att svenskt porslin ofta är märkt med bokstäverna VDN och eventuellt en ytterligare bokstavs-sifferkombination. Har du någonsin funderat på vad det betyder?

Jag har hittat ett mycket bra inlägg om saken på siten Retrofolk och jag lånar den texten i dess helhet här. Stort tack till Mikael Söderlind som är originalförfattaren.  Mikael anger i sin tur Boken om lyckade fester som sin källa. Du kan också läsa den ursprungliga texten via länken ovan.

VDN är en förkortning för Varudeklarationsnämnden, det vill säga den nämnd som från någon gång på 60-talet och fram till 1973 kvalitetskontrollerade bland annat porslin och stengods. Efter att ha testat exempelvis en kaffekopp fick den en viss märkning.

Bokstavsbeteckningen står för materialet:

B = benporslin
P = fältspatporslin
V = vitroporslin
S = stengods
F = flintgods
K = kalkgods
L = lergods

Den första siffran anger hållbarheten hos glasyren:

5 = Ingen risk för glasyrsprickor
3 = Ingen risk för glasyrsprickor vid snabba temperaturväxlingar. Självsprickor kan uppstå efter en tid.
1 = Tål ej snabba temperaturväxlingar.

Den andra siffran anger tålighet hos glasyr beträffande olika maträtter:

5 = Tål alla maträtter.
3 = Tål ej långvarig beröring med maträtter som innehåller sura ämnen.
1 = Tål ej maträtter som innehåller sura ämnen.

Den tredje siffran anger hur glasyr och dekor klarar diskning:

5 = Tål maskindisk  i 75 grader.
3 = Tål maskindisk i 45 grader.
1 = Risk för skador vid diskning.

Om godset bär sifferbeteckningen 555 håller det med andra ord högsta klass.

Tack för infon Mikael! Ska vi nu titta på hur det kan se ut med hjälp av mors samlingar. 20131005-131339.jpg

Min karaff från Röstrand i serien Koka är märkt VDN P555, vilket innebär att den är gjord av fältspatporslin, det är ingen risk för glasyrsprickor, den tål alla maträtter samt tål maskindisk i 75 grader. Tillägget flameproof innebär att karaffen dessutom är flameldfast och alltså tål öppen låga (om man nu önskar det…) Ganska bra att veta, inte sant?

20130814-121053.jpgFatet från Röstrand i serien Palett är märkt VDN F555. Det innebär att det är gjort av flintgods och har samma egenskaper som karaffen avseende härdighet vid disk etc. Här har man även angett att dekoren är handmålad och att fatet är ugnståligt.

Men vad betyder K-7? Någon som vet?

Köpa för att sälja

20131005-131330.jpg20131005-131339.jpgJag handlar vanligtvis på loppis för mitt eget höga nöjes skull (inte alltid lika mycket nöje för Lövåsar’n dock). Både det ena och det andra får följa med hem. Det finns så klart någon sorts mönster i (loppis-)galenskapen – jag gillar fynd, 60- och 70-tal och Rörstrand exempelvis. Men jag köper sällan saker bara för att de kan ”vara värda nåt”. Att spekulera är inte min grej.

Men i dag. I dag hittade jag en sak som jag inte kunde låta bli, helt enkelt för att jag tror att det är mycket ovanlig och faktiskt har ett värde. En kanna ur Rörstrands serie Koka av Hertha Bengtsson i den mycket ovanliga färgen beige/ljusbrun. Jag har aldrig sett den färgen innan. Blå och brun är ju väldigt vanliga. Grön ser man ofta och även svart. Men beige är helt ny för mig. Planerar att sälja den, kannan är i utomordentligt gott skick och kan säkert vara intressant för en samlare. Tror jag.

Färgen på bilden är för övrigt både gulare och mörkare än mönstret i verkligheten.

Om någon vet mer om färgen så hör av dig!

Arkeologi i köket

På köksväggarna på Lövåsen sitter det tapet. Tapeten sitter på ett ytterligare lager tapet, som i sin tur sitter på en sorts porös masonitskiva. Vad som finns under den, det är det som är spännande!

Just nu kliar det i fingrarna hos Lövåsar’n att börja riva lite i väggarna för att se vad som finns under. Vi är ganska säkra på att något är gömt med masonit under den stora renoveringen på 60-någonting-talet. Hur kan vi vara säkra på det då? Jo kolla här:

20131004-125342.jpg
Bilden är från väggen där murstocken slutar, där det nu sitter ett köksskåp uppskruvat. Lapp och lagningen har delvis varit dolt under det gamla masonittaket och bakom hålkärlslisten. Men tittar man noggrant så ser det ut som att väggen svänger in lite precis där murstocken slutar… Det måste undersökas.

En annan ledtråd uppenbarade sig en dag när vi skulle hänga av en innerdörr. Det gick inte alls – dörrfodret var i vägen och tog i dörren ovanifrån. Det enda att göra för att kunna lyfta av dörren var att skruva av övre gångjärnet.

Anledningen till det är ganska troligt att väggen växt lite i tjocklek, och då fick dåvarande Lövåsar’n sätta nya foder i liv med väggen, och dölja hela konkarongen med en smyglist i karmen. Troligtvis bytte han då till nya ”moderna” dörrfoder.

De ”moderna” ska givetvis bort. Men mer om lister och foder kommer.

Efterlysning: Gefle Inka

20131003-111219.jpg

En liten lunchpublicering kommer här: Koppen ovan ska enligt uppgift vara mönstret Inka från Gefle. Jag är mycket intresserad av att få veta lite mer om den, exempelvis vem som gjort den, när den tillverkades, vilka fler delar som finns (jag har sett kaffekoppar).

Vet du mer så hör gärna av dig via kommentarsfältet.

Jag har två tekoppar som jag köpte för en tia (för båda alltså) på Kupan i Falköping. Har du fler du vill sälja eller skänka så är det såklart också fritt fram att höra av sig.